Slutpose, publikens jubel och en artist som vrålar ”Tack! Tack Sverige”. Det skulle kunna vara vilken Melodifestival som helst. Men i år, med förinspelat publikljud, känns det krystat. Riktigt krystat.
Pest eller kolera såklart. Vad var alternativet, att ställa in? Kan vi få ett segervrål? *konstpaus* JAAAAA!. Nämen alltså nej, bara nej. Det är smärtsamt att titta på artister som ropar åt en person med
kamera och hörlurar. Det blir någon form av blandning mellan Bolibompa, Hylands hörna och Eurovision junior. Missförstå mig rätt. Jag tycker SVT gjort en bra produktion efter de
förutsättningar som finns i år. Programledarna är lysande, scenen är snygg och artisterna gör sitt bästa utan publik men något känns ändå vansinnigt, vansinnigt fel. Jag är rädd för att årets festival
kommer bli ihågkommit som det längsta mellanåret vi skådat i Melodifestivalens historia. Inte ens åren då Sverige lekte Dramaqueen, protesterade och ställde in festivalen kan räknas som ett mellanår jämfört med i år. Den här pandemin förstör redan allt och nu har SVT fått oss att ännu en gång bli påminda om vilken mardröm vi levt i det senaste året.
Vi har sett sämre produktioner i melodifestivalen de senaste åren som festivalen varit på ”turné”, absolut. Men publiken har alltid varit där och räddat upp situationen. Det går inte att byta ut stämningen av en riktig publik mot en studio. Jag förespråkar självklart inte att man borde fyllt Friends Arena med 30000 skrikande fans men jag tror till och med en tom arena hade skapat en bättre stämning. Gör som USAs nyblivna president vid installationsceremonin, fyll en arena med flaggor. Eller varför inte de traditionella ballongerna? Ballonger som dansar under upptempolåtarna med hjälp av Carolas fläkt, lite eld när det passar och små lampor i hela arenan under balladerna. Ge oss någonting för att återskapa stämningen, vad som helst. Jag gillar inte studioversionen av Melodifestivalen alls. Den enda artist som lyckats utnyttja årets upplägg är Danny som satsade allt på att gå genom rutan istället för att låtsas uppträda för en gigantisk publik.
Årets melodifestival är lite mer ”krypa upp i soffan i mjukisbyxor med en Coca Cola och en skål ostbågar” än vad det borde vara; hälla upp ett glas bubbel, ta fram boan och känna stämningen av årets höjdpunkt när snön faller utanför fönstret och mörkret totalt tagit över. Melodifestivalen handlar inte bara om musik, det är så mycket mer än så, det är gemenskap och fest. Inte ens ett ordentligt ”greenroom” lyckas man skrapa ihop. Artisterna klumpas ihop på scen som ett utdrag ur Robinsons öråd. Vem får stanna, vem får gå av scenen igen och in i skamvrån. Hjärtrösterna får avgöra och under tiden spelar vi upp lite videos på folk som sitter hemma med sina egenkomponerade skyltar. Bara som en liten extra påminnelse om att ingen är på plats. Och allt folk omkring produktionen som springer runt med munskydd för att inte smitta artisterna, när vi alla vet att de inte ens kommer in utan ett ta ett Coronatest vid ingången och snällt vänta på provsvaret. Vad handlar det om?
Nåväl. Så här halvvägs genom årets festival tror jag att Dotter kan ta hem det i år. Lite revansch från förra årets festival som ingen egentligen vann. Förra året var mer som en klapp på axeln och en digital hälsning till ett stillastående Europa. Jag hoppas innerligt att man lyckas genomföra årets Eurovision på ett bra sätt i år, publik eller inte publik. Ska skicka min ide om ballongerna till arrangörerna i Rotterdam. Ni vet var ni läste det först. Och nej, jag är inte bitter. Det kommer ett 2022.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.