De flesta sammanfattar sitt år i december och skapar nyårslöften de inte kan hålla. Har aldrig riktigt förstått syftet med det. Sista siffran i årtalet ändras i och för sig men i övrigt är det mest kallt i december. Jag brukar istället sammanfatta mitt år under sommaren. Lång tid för reflektion, men framförallt en ljusare tid som ger en mer positiv syn på livet. För hur bra blir egentligen nyårslöftena efter 3 månaders höstdepression? Knappast realistiska.
I år tar jag dock semester med, för första gången, en känsla av bitterhet. Det finns en sak jag frustrerats över det senaste året, alla de där människorna som kommer undan. Jag vaknade upp en morgon och insåg att jag var en av alla naiva svenskar som bara går upp på morgonen dag efter dag och litar blint på att vi lever i ett rättvist samhälle. Men jag litar inte längre på vårt rättssystem. Jag litar knappt på vårt demokratiska system och då har jag ändå valt att engagera mig politisk. Den svenska modellen som vi så glatt klappat oss på axeln för är en utopi. Ja visst låter det bittert, men inte desto mindre sant.
Idag handlar allt om populism, att hålla sig vän med rätt människor och att hålla sig i rätt åsiktskorridor. Så länge du gör det kommer du undan i princip vad som helst, oavsett vad lagen säger. Är vi lika inför lagen? Absolut inte. Inte heller är vi lika inför vår tredje statsmakt, media. Media som förr sysslade med att belysa rätt och fel och att kritiskt granska. Idag jobbar de flesta journalister endast mot två mål, att hitta någon människa att knäcka och att få ut sina nyheter före någon annan. Ingen tid för reflektion eller faktagranskning.
Så vilka är då de där människorna som alltid kommer undan? De som lyckas hålla sig i åsiktskorridoren fast de egentligen inte håller med överhuvudtaget. De som lyckas använda vårt politiska system till att trycka till människor de inte gillar. De som lyckas hitta hål i våra ersättningssystem och utnyttjar det för maximal vinning. Eller den värsta sorten, de som konstant begår brott men som inte bryr sig eftersom de aldrig blir straffade ändå. De bryr sig inte om någon rättvisa och de vet hur de ska gå tillväga för att hålla sig inom marginalen och komma undan. De har satt det i system, eftersom systemet vi har inte funkar. De är som vilken människa som helst. Det är din granne som du grillar med på fredagskvällen, politikern du personröstar på, kassören i den lokala föreningen eller den trassliga ungdomen med offerkoftan.
Jag går på semester i år med en känsla av hopplöshet i stället för hoppfullhet. Detta året har präglats av kalldusch
efter kalldusch och orättvisan som visat sig från sin fulaste sida. Jag har verkligen fått förståelse för de som ställer sig frågan; Om det ändå inte spelar någon roll, varför ska jag? Men jag är också tacksam över uppvaknandet. Jag har aldrig varit så övertygad om vad jag ska fokusera på framåt. Sverige behöver ett rättssystem som funkar och ett politiskt system som folk kan lita på. Det måste vara slut på daltandet.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.