Att komma in i värmen efter en promenad i ösregn. Att träffa någon en längtat efter så mycket att det gjort ont. Att få träffa sitt nyfödda barn efter en smärtsam förlossning. Eller att springa uppför målrakan efter flera timmars kämpande i ett maratonlopp.
När jag tänker på tillfällen som gjort mig lycklig så anar jag ett mönster. Även om de lyckobringande situationerna skiljer sig väsentligt åt i både orsak och grad av glädje, så har de någonting gemensamt, nämligen att de alla har föregåtts av någonting de flesta av oss skulle klassa som ”obekvämt”. Kallt regn. Långvarig längtan. Trötthet. Smärta. Jag kan inte låta bli att undra om jag hade upplevt samma känsla av glädje i ovan nämnda situationer om vägen dit hade varit spikrak, enkel och helt utan obekväma inslag? Jag tror faktiskt inte det.
Läs hela Majas krönika här.