Eurovisionfinalen är officiellt över. Antiklimax! Italien var visserligen favorittippade men jag hoppades väl in i det sista att de inte skulle ta hem det. Visst, det blir
fantastiskt kul att åka till Italien nästa år när världen förhoppningsvis gått tillbaka till normalläge igen men var detta verkligen det bidrag som skulle ge Italien en comeback i Eurovision?
Trist, trist, trist. En bra sammanfattning av hela finalen skulle jag säga. Ganska jämndåligt startfält och det visar röstningen på tydligt. Aldrig har 12-orna spretat så. Det fanns ingen tydlig vinnare och artisterna fick kämpa hårt i år för att täcka upp för de mediokra låtarna. Det känns nästan lite som att flera länder varit så måna om att låta samma artist som skulle framträtt 2020 framträda igen 2021 att de skickat B-sidan av förra årets låt. Det var helt klart ett riktigt dåligt beslut av EBU, att ställa in förra årets final. Det hade gått att genomföra tävlingen på distans. Precis som Australien gjorde i år och med samma backup som Island fick. Det går om man vill.
Tusses placering var ingen chock. Jag är glad att vi ens fick se Sverige i final. Låten är helt ok men artisten
håller inte måttet för Eurovision, inte alls. Eurovision är och kommer alltid vara en kavalkad av proffsiga artister. Att sticka ut som artist, ha en stabil sångröst och ett rutinerat nummer kan höja vilken låt som helst och då funkar det inte att gå direkt från Idol-scenen till Eurovisionscenen. Missförstå mig rätt, jag älskar Tusse
och hans normbrytande uttryck och han kommer bli en stjärna på himmelen en vacker dag men han är inte där ännu, artistmässigt. Han gjorde sitt absolut bästa framträdande på hela den här resan. Han levererade allt han kunde och som Tobbe Ek på Aftonbladet sa, han hade inte kunnat göra mer. Sverige har valt sitt bidrag. Om svenska folket velat ha en högre placering får svenska folket rannsaka sig själva och fundera på om man skulle skickat en annan låt.
Jag tror att till exempel Eric Saade hade kunnat ge Sverige sin 7:e vinst. Men vi vågade inte skicka Eric för han sprattlade ju så konstigt på scen. Det var lite för mycket för ett svenskt öga men tro mig, Europa hade ätit ur hans händer om han hade fått leverera det där på en Eurovisionscen. Ja, vi är vana vid att hamna topp 10 men det betyder inte att vi kan skicka vad som helst och ändå vara säkra på vår placering. Det är bara tröttsamt och framförallt pinsamt med alla dessa svenska dåliga förlorare. Skärpning. Jag hade bara en favorit i årets final, ”El Diablo” med Elena Tsagrinou från Cypern. Den hade allt. Maffig låt, lysande artist och ett proffsigt nummer. Hade gärna sett Danmarks lyckopiller i final också men Cypern borde helt klart vunnit.
Det var lite krystat i år med ett Europa som fortfarande i stort sett är nedstängt men bortsett från det så var det ändå en fröjd att se sändningen med publik. Tänk att man kan bli så blödig av att se människor vifta med flaggor och jubla efter varje framträdande. Den här pandemin har sannerligen förändrat synen på det som tidigare varit självklart, att se människor mötas, glädjas och fira. För det var helt klart det som genomsyrade årets Eurovision. Mötet mellan människor och glädjen i musiken. Ge mig mer, ge mig det nu.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.