Så var det över, livets längsta paus. För det är verkligen så det känns, att livet varit på paus. Nu tillhör jag kanske inte de som räknade ner pandemirestriktionernas utgångsdatum på en nattklubb men jag kan ändå känna med de som sprang ut vid midnatt och febrilt andades in den friska luften, kramade om vännerna och ylade frihet.
Jag känner det ända in i benmärgen. Aldrig har vi väl fått känna att vi lever så mycket som när vi släpps fria efter att ha varit tvingade till ofrivillig isolering i ett och ett halvt år. För vissa har det kanske varit skönt men för den allra största massan har det varit vedervärdigt. Den psykiska ohälsans spår kommer kosta samhället enormt mycket pengar framöver.
Vi kan skratta åt det årliga kosläppet men vi är inte långt därifrån själva. Vi är flockdjur och vi släpps ut i en värld som ingen egentligen vet någonting om eller hur vi ska bete oss. Minnet av hur det var är suddigt. De sociala koderna är bortblåsta och vi måste nu lära upp oss på nytt. Vad ska Trelleborg göra nu med sin regel om att ta i hand? Ska vi överhuvudtaget återgå till att ta varandra i hand? Och ännu värre, får vi kramas? Om jag kramar någon, är jag kärleksfull eller en smittspridare? Trevlig eller elak?
Många sociala koder är raderade och nya ska skrivas. ”Det nya normala” som det så fint heter, vad är det? Ingen har egentligen definierat vad det är, ändå förväntas vi ha stenkoll. Under en lång tid har vi blint litat på att Anders Tegnell har alla svaren. Vi har helt enkelt agerat efter vad som står på Folkhälsomyndighetens hemsida och vad som sagts på ”dagens presskonferens”. Nu förväntas vi att, med inget annat än magkänsla, laborera i en värld full av ännu fler oskrivna regler än vad som fanns innan pandemin. Lite typiskt svenskt att gå ut med en uppmaning, fast egentligen mena något annat. Gör vad du vill men kanske lite lagom mycket? Lev som vanligt fast ändå inte som vanligt.
Det är en ganska absurd känsla egentligen, att återgå till någon form av normalläge igen. Helt plötsligt blir man irriterad över sorlet på restaurangen, eftersom man vant sig vid tystnaden. Att ens gå ut på en restaurang, det som tidigare var förenat med livsfara, känns rätt konstigt. Av ren vana spritar man händerna i varje ny affär man går in i. Trots att man är fullvaccinerad och egentligen vet att det är ganska korkat att totalt immunisera sig mot all världens bakterier. Och att möta folk på stan? Om man tog avstånd förr uppfattades man som oförskämd men under pandemin har det varit oförskämt att INTE hålla avstånd. Vad gäller nu? Kanske lika bra att hålla en meters avstånd för säkerhets skull. Inte så pinsamt som två meter men ändå inte så oförskämt som noll meter. Lagom avstånd helt enkelt.
Om någon kunde vara snäll och skriva en handbok om det nya normala vore jag tacksam. Annars kanske det är lika bra att stänga in mig i ladugården igen för jag är livrädd. Överlycklig såklart över att vi ser ett slut på pandemin men fullständigt livrädd över att göra fel. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna Magdalena Ribbing så mycket som nu. När man inser att det där normala man längtat så efter aldrig mer kommer att infinna sig. Vilket antiklimax.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.