För första gången på tjugo år såg jag mellofinalen hemma i TV-soffan. Fler än någonsin tidigare skulle förmodligen se mellon för första gången istället för att gå på diverse krogar och andra tillställningar.
Mello 2021, viktigare nu än på många år, borde gjort sin största mest stjärntäta serie av program någonsin. Sex veckor av att fullständigt äga TV-publiken och trycka in allt som är bra med svensk TV. Hämta hem alla de som tvivlat för att sen bomba alla tittarrekord 2022.
Istället blev det en total flopp. Eller åtminstone en berg- och dalbana av väldigt varierande kvalité där till och med Måns ”King of Eurovision” Zelmerlöws insats framstod som barnprogram i
jämförelse med shower han lett tidigare. Var var Petra Mede när Melodifestivalen behövde henne som mest? Alla artister och programledare är i stort sett arbetslösa just nu och visst gjorde SVT sin beskärda insats i att anlita så många som möjligt av dem men det funkar ju bara om man ger rätt förutsättningar och rätt roll till rätt person.
Shirley Clamp till exempel? Som vi redan på förhand visste skulle göra ett program som till 100% skulle handla om henne själv och inte ett dugg om artisterna, kanske inte ensam skulle fått leda ett helt program. Det hade räckt med en mellanakt. Vilken panikångestframkallande tystnad det blev i varenda skämt hon försökte leverera. Jag har visserligen inte mycket till övers för Shirley Clamp i vanliga fall och har inte haft sen hon spatserade in på den högljudda melloefterfesten 2009 med lilla nykläckta dottern i vagnen. Ammandes och vindrickandes om vartannat. Se mig, hör mig har alltid varit Shirleys grej men eftersom hon är relativt okänd utanför melodi-
festivalen och inte haft någon hit sen 2004 (hennes enda hit) så blir det tyvärr lite pinsamt.
Pernilla Wahlgren, prinsessan av självdistans kan köra en sån grej och få med sig några skratt, men det funkar inte om man inte har just självdistans.
Nä, jag är hemskt ledsen att säga det men Christers sista år blir ingen festival att lägga på minnet. Den når knappt upp i kategorin ”krogshow” utan försvinner in i samma dimma som resten av Coronapandemin som vi förhoppningsvis aldrig mer behöver se tillbaka på. Och vem hade kunnat ana att det var just under digitaliseringens pandemiår som hela ”internationella juryn på länk” skulle fallera? I alla år har det fungerat
utmärkt att ta emot röster världen över men just i år och på grund av tidsbrist gick hela röstningsmomentet och därmed stämningen i stöpet.
Jag kan inte sätta fingret på om det var en frånvarande publik som var största orsaken men troligtvis en stor bidragande orsak utöver bristande ekonomiska förutsättningar. Men att låta finalen bara bli en följetång från de mediokra deltävlingarna var en usel idé. Finalen som helt plötsligt skulle ses av fler än någonsin världen över och även sändas på engelska blev en enda stor skämskudde.
Den enda röda tråden i år var de starka bidragen som tävlade och som ledde till det starka finalfältet. Kanske vårt starkaste på länge. Tack och lov för det. Världen behöver musik just nu och Sverige kan verkligen leverera just det.
Även om jag personligen hellre sett Eric Saade få representera Sverige i Rotterdam så var Tusse-krossen ganska väntad. Han hade allt det där som går hem i stugorna. Bra låt, fin röst, pampigt nummer och en gnutta normkritik. Det funkade, det blir bra. Nu laddar vi om för Eurovison, ser framåt and never look back. Heja Sverige, Heja Tusse.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.