Jag har inte någon gång under mitt liv ägnat någon djupare tanke åt det svenska bokstaveringsalfabetet. Ni vet A som i Adam, B som i Bertil, C som i Cesar osv. Detta bokstaveringsalfabet menar Fredrika Bremer-förbundet och Rättviseförmedlingen måste uppdateras för att även inkludera kvinnor.
”I grunden handlar det om att det är en demokratifråga om hur vi vill att det offentliga samtalet ska se ut”, säger
initiativtagarna i en intervju. ”Vi har jobbat länge med att ta fram 28 namn som kan representera Sverige här och nu”… Höll på att sätta kaffet i halsen ärligt talat när jag läste om förslaget. Försvarsmakten svarar: ”Det skulle vara ett alltför omfattande arbete med att byta bokstaveringsalfabetet. Vi vill prioritera könsneutral värnplikt och fler kvinnor på ledande positioner”. No shit? Tack gode gud för det.
Visst, jag kan ge initiativtagarna cred för att med så enkla medel skapa en gigantisk snöbollsdebatt men om vi backar bandet lite och reflekterar en aning om vilka prioriteringar som behöver göras för jämställdheten. Bokstaveringsalfabetet: Ett sätt att förtydliga bokstäver för att inte riskera att mottagaren hör fel.
Används alltså främst inom försvaret och innehåller bara traditionella pojknamn. Detta menar man då att vi skyndsamt måste ändra på för att inte kränka någon i världens mest lättkränkta land.
Medan jag trodde att en namndebatt idag borde handla om hur vi kan få bort könsnormen i alla namn så tycker alltså dessa personer att vi istället borde befästa normen ännu mer. När jag trodde att vem som helst, oavsett kön, skulle kunna heta Adam i framtiden utan att någon höjde på ögonbrynen så tycker Fredrika Bremer-förbundet och Rättviseförmedlingen att pojkar och flickor har och bör fortsätta ha traditionella kvinnliga respektive manliga namn och t.o.m. är beredda att investera skattepengar i det. Är inte det att backa in i framtiden?
Men jag kunde ändå inte, när debatten dök upp, låta bli att gräva lite i det här s.k. bokstaveringsalfabetet och varför de anser att det är ett så stort problem. Det räckte med några minuter på nätet för att förstå att Sverige alltså (om man ska lita på google) är det enda land i Europa som endast använder traditionella pojknamn till sitt bokstaveringsalfabet. ”Världens mest jämställda land” Sverige. Det är ju ganska ironiskt ändå och nästan lite skämskudde men långt ifrån ett stort samhällsproblem så att vi måste lägga miljoner kronor på att ändra på det.
Att vi använder just dessa namn är väl snarare ett kvitto på hur Sverige såg ut en gång i tiden och hur ojämställt det en gång varit. För vår historia kan vi knappast svära oss fria från. Den finns där och den har väl också på ett sätt skapat grunden för var vi är idag. Att byta ett väl fungerande system för att visa på en poäng är inte riktigt vad vi behöver prioritera när Sverige står inför betydligt större jämställdhetsutmaningar.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.