Låt mig börja denna krönika med att konstatera en sak. Ja, slöja är ofta ett tecken på ett kvinnoförtryck vi aldrig ska acceptera i Sverige. Aldrig! Så har vi klargjort det. Men att förbjuda ett klädesplagg har en helt annan innebörd. Speciellt när vi pratar om ett plagg som bara täcker håret och inte ansiktet, som ju är en helt annan diskussion då det kan påverka andra.
Jag menar att förbud absolut kan vara befogade då det finns en risk för att kränka eller skada andra människor. Men i övrigt är det självklart för mig att ifrågasätta alla typer av förslag på förbud, eftersom förbud i sig inte har något annat syfte än att begränsa människors frihet.
Det är alldeles uppenbart att det är många slöjförbudsförespråkare som egentligen bara vill göra just det, begränsa. Debattörer som i ena stund propagerar för slöjförbud som ska befria barn från religiös propaganda och i nästa stund vill värna de kristna traditionerna har knappast kvinnors bästa i fokus. De vill begränsa det som
är främmande, helst stänga gränsen till Sverige och framförallt inte tillåta någon annan religion än deras egen. En främlingsfientlighet jag aldrig kan ställa mig bakom.
Jag förstår frustrationen kring slöjan, jag känner den själv. Men tror ni verkligen att ett slöjförbud skulle lösa problemet med kvinnoförtryck? Aldrig. De patriarkala svin som förtrycker kvinnor kommer hitta nya sätt att
förtrycka och förminska och att förbjuda ett tygstycke löser därför ingenting. Tvärtom sätter det kvinnor i en värre situation då vi talar om för dem att de måste gå emot sin egen integritet och visa sin kropp mer än vad de själva vill. För som i exempelvis Skurups kommuns fall, där politiker formulerat ett beslut med att “förbjuda huvudduk som har till syfte att dölja”, betyder det också att cancersjuka kvinnor som blivit av med sitt hår måste slänga sjalen om beslutet ska följas. Återigen löser slöjförbud inte det grundläggande problemet, som i detta fall handlar om kvinnoförtryck och barns rättigheter.
Vi har en rutin i Sverige för hur vi ska agera vid oro för barn. Vi ska utan att tveka anmäla detta till socialtjänsten. Kanske borde debatten istället handla om hur vi kan förbättra denna rutin? Kanske ska vi ge skolan och socialtjänsten större möjlighet att agera mot föräldrarna när flickor mot sin vilja tvingas bära ett visst plagg. Kanske ska vi sätta hårt mot hårt och kräva att samtliga flickor som kommer till skolan med slöja utreds av socialtjänsten för att säkerställa att det inte föreligger tvång. Vi ska nämligen inte glömma att slöjan i vissa fall bidragit till att just upptäcka barn som far illa. Ett barn som från ena till andra dagen plötsligt dyker upp i skolan med slöja och börjar täcka sig mer och mer, ger skolpersonalen en signal om att det kanske inte står helt rätt till hemma och kan då agera.
Det borde finnas massor med förslag som bejakar barns och kvinnors rättigheter, men det enda som hörs
just nu är “förbjud slöjan”. Ett förbud som i praktiken bara innebär att vi istället för att tvinga kvinnor klä på sig tvingar kvinnor klä av sig. Som poliserna i Frankrike som, för bara några år sen, hotade en kvinna med pepparspray om hon inte klädde av sig på stranden för att hon hade för täckande kläder. Lurigt moment 22 det där, hur vi ständigt hittar nya sätt att bestämma över (framförallt) kvinnor och förminska deras rätt till sin egen kropp. Förslaget om slöjförbud visar därför sorgligt nog bara att vi inte kommit någonstans överhuvudtaget i kampen om jämställdhet, och att vi lägger oss platta för snabba lösningar utan att ta tag i de verkliga problemen.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.